Hörneå bys hemsida www.becken.se
Volvo PV Juteborn
- från vaggan till graven
I en nylig artikel berättades om hur Norrlands Motorhistoriker, eller närmare bestämt Gunnar Sjöström, intresserade sig för en mycket speciell Volvo PV vi skrivit om, kallad ”Juteborn”. Dess historia går att läsa i tidigare artiklar. Det började som en ”efterlysning” med hopp om att få klarhet i bilens öde, och i bästa fall få vetskap om bilen finns kvar idag.
Gunnar Sjöström har som motorhistoriker hjälpt till, och lyckats få fram bilens Registreringsbevis. Detta är det dokument som dåtidens Bilregister förde. På en fram och baksida berättas om bilens öde, i alla fall tills dess den rapporteras ”avregistrerad”.
Bild 1. Volvo PV, 445 Special, årsmodell 1951, med 44 hästkrafter.
Redan tidigare misstänktes att herr Juteborn sålt bilen ganska omgående. I arbetet med att scanna gamla foton från Gösta Juteborns fotoalbum insågs att en helt ”normal” Volvo PV dök upp år 1952. Detta besannas i och med dagens artikel. Gösta sålde den fina bilen redan senvintern 1952, efter drygt ett halvår. Gösta var traktorförsäljare, och kunnig i affärer – om tillfället dök upp var det bara att slå till.
Listan över bilens ägare ser ut som följer. Vi har anonymiserat personerna, och ger bara efternamnen, förutom Gösta Juteborn själv. Gösta verkar ha sålt bilen i egen regi. Han jobbade ju i branschen. Annars framgår med tydlighet att bilen inte köptes och såldes ”privat”. Istället var det via bilhandlare den passerade mellan ägare.
1951-07-09: Försäljare Gösta Juteborn, Umeå
1952-02-13: Folkskollärarinnan Fru Zingmark, Umeå
1959-05-19: Bilkompani AB, Umeå
1959-07-17: Chaufför Herr Sjögren, (Karlskoga) Husbondliden
1959-09-03: Ohlssons Bilaffär, Lycksele
1960-05-11: Bagare Herr Strömberg, Åsele
1960-06-10: Ohlssons Bilaffär, Lycksele
1960-06-30: Skogsarbetare Herr Forsberg, Gafsele
1961-02-02: Ohlssons Bilaffär, Lycksele
1961-04-25: Herr Vallin Arnäsvall (yrke okänt)
Folkskollärarinnan Fru Zingmark i Umeå verkar ha varit den som levt med bilen en längre tid, hela sju år. Registreringsbeviset berättar även att vintern 1956 så överfördes fordonet till ”BF” för att återregistreras i slutet av april nästkommande år. Detta tolkas som att bilen ”ställdes av” över vintern, rätt och slätt.
Bild 2. Besiktningsman Herr Lindström godkände konstruktionen den 5:e juli 1951, och 4 dagar senare registrerades Volvon. Bilen vägde 1160 kg.
Från år 1959 verka man inte ha varit riktigt nöjd med Volvon. Det byts ägare titt som tätt, och man får även intrycket att bilen gått i retur till handlaren kort efter köp. Skogsarbetaren i Gafsele var annars den som ägde bilen under hela sju månader runt år 1960. Därefter gick det utför. Herr Vallin från Arnäsvall gjorde processen kort med PV Juteborn. Fordonet avregistrerades i och med hans köp 1961-04-25, vilket sätter punkt för Registreringsbeviset, bildlikt talat.
En annan uppgift i Registreringsbeviset rör debiterade avgifter. År 1951 då Gösta Juteborn registrerade bilen i Umeå betalades 65 kr. Detta utgjorde årets skatt men någon ytterligare registreringsavgift fanns inte. År 1961 debiterades 194 kr i årlig skatt. Förutom skatt och andra avgifter debiteras idag 65 kr per år för att en bil ska härbärgeras i Trafikverkets dator. Trafikverket har en mycket dyr dator, förstår man.
De som har veteranbilar, eller snarare de som ser till att det i framtiden finns veteranbilar, drabbas av denna återkommande kostnad år efter år, för respektive fordon. Beloppet är litet, men med många bilar som bevaras i många år summeras ett flertal kronor. Många upplever denna debitering som en skattepålaga av tråkig sort. Naturligtvis finns det en poäng i att skrota bort gamla bilar, inte minst för att de med sina föråldrade motorer förpestar dagens miljö. Å andra sidan utgör gamla bilar en del av vårt kulturarv, till glädje för många människor och med ett intresse som kan mäta sig med vilken fotboll som helst.
Bild 3. Gösta Teodor Juteborn, bilens skapare och först ägare
Vi återgår till Volvo PV Juteborn. I en inledande artikel berättades om att karossen var byggd på träram. Denna vilade å sin sida på ett Duett-chassi av stegramstyp från Volvo i Göteborg. Man kan spekulera i många ödesdigra slut för Volvon:
- Röta i trä
- Rost i karossplåten - som vilade på träramar
- Rost i chassiets ram
- Motorsvikt
- Åldrad konstruktion och design som inte passade 1961
Förmodligen blev ödet en kombination av allt sammans. För Volvo PV Juteborn fanns inga plåtdelar att beställa, utan dessa måste tillverkas på nytt om behov uppstod. Dessutom är det vådligt att svetsa i en bil av detta slag. Plåten ligger an mot underliggande trä och det senare kan ge obehagliga överraskningar för hemmafixaren. Vid tiden var bilen 10 år och började kvala in på skrotsidan. En reparation var troligen dyr. I 1960-talets framåtanda fanns föga stöd för bilnostalgi. Nytt och modern skulle det vara i det svenska folkhemmet, och inget fick påminna om svunnen gammal tid. Med Lill-Babs i TV, och dessutom reste man i rymden, vem vill då lägga pengar på att reparera en 10 år gammal Volvo.
Detta var ju synd, tycker vi idag, att Volvo PV Juteborn gick ur tiden. Nu vet vi inte om Herr Vallin från Arnäsvall i själva verket var en förutseende bilhistoriker som tog vara på en unik skapelse. Hur som helst ska vi avsluta denna artikel men ett pekoral om bilens möjliga öde.
Med sina fyra cylindrarna drog den sina sista andetag, med ett flåsande ljud blandat med det av sträv metall. Efter några varv hostade den till och gav ifrån sig en tung oljefylld rök av obrunnen bensin. Trots bittra försök blev det inte bättre än så här, i slutet av april anno 1961, just som knopparna började brista ur björkarnas späda grenar. Volvon mindes den glada våren 1951 då karossen tog form i Umeå och träramen kläddes som under kunglig livré. Det polerade livet hade börjat. När väl strålkastarna tändes stod Umeå i grönskande prakt och björklöven lystes upp vart han än såg. Nu, våren 1961 var plåten smutsig och bucklig. Strålkastarglasen var repiga och matta, men trots starriga ögon släppte de igenom tillräckligt med ljus för att se hur naturen signalerade att ännu en sommar var i antågande. Visst vore det roligt att åter utforska vägar under varma sommarkvällar i och runt Arnäsvall, dit hans nya ägare fört honom strax norr om Örnsköldsvik. Han erinrade sin barndoms björkarnas stad, och sökte med blicken. Där på nära håll framför kylaren följde han en vit stam upp mot himlen och blicken fastnade på ett björkhänge som kantades av gröna musöron. Han levde på sina sista minnen från förr, men tanken var tom, och med föga hopp om att åter fyllas. I samma ögonblick mörknade det gröna. Trädets knoppar drunknade i det svartaste svart, då batteriet kopplades ur. Den sista tanken gick till Gösta, fader Juteborn, sin skapare - tack.
Gunnar Engström, 2013-01-26
Har Du något att berätta? Maila Din berättelse eller artikel till redaktionen.
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se